Jag har just spanat in en intressant film, denna visade sig dessutom tillhöra den nästan utdöda genren musikaler! Som ateist kan jag inte säga att jag är överförtjust i själva titeln. Men "God help the girl" har tydligen vunnit priser och den goda magkänslan man får efter att ha sett trailern är inte på låtsas.

Filmen tycks utspela sig i det vackra kulliga Skottland. Men huvudpersonens hemstad, Glasgow, inbegriber nog inte den bild jag har av Skottland. Där är det nog lika mycket betong som överallt annars. 

Eve är född och uppvuxen i Glasgow, men har emotionella problem och ligger därför inlagd på ett sjukhem för att kunna hantera dem. Hon vill dock fly undan, in i musikens värld och gömmer sig gärna på någon pub eller annat skrymsle. Som ett sätt att övervinna livets svårigheter börjar hon också skriva egna låttexter tillsammans med sin nyfunna vän James. Eve visar sig så småningom besitta en del talang och plötsligt öppnas nya möjligheter för henne. 

Tråden som fästes bakom mina framtänder har, vid en väldigt oläglig tidpunkt, lossnat. Tjejen som satte in den kan ju ha semester eller något. Mina tänder kommer säkert hinna flytta tillbaka och återskapa min "vackert sneda" tandrad från förr. För att inte tala om hur irriterande den är när jag ska äta! Annars är allt som det ska vara. Jag har precis vaknat och skall ta mig en längre cykeltur så fort frukosten är uppäten. Jag hoppas att luften är lite kyligare såhär på morgonkvisten. Cyklingen blir så mycket trevligare då, när kroppen kan svettas i normala mängder menar jag.

Bilden är tagen på Djurgården någon gång tidigare i sommar :-)

Jag, som så många andra, har upptäckt Håkan Hellström. Men till skillnad från dessa "så många andra" är jag väldigt sent ute. I jakt på en av hans plattor har man sprungit omkring i massvis med skivaffärer, men förgäves! Allting ska JÄMT laddas ned digitalt och CD-skivorna är därför sorgligt nära utrotning! Ingen tycks längre uppskatta nöjet med att få vrida och vända på ett skivfodral, öppna och se vad som döljer sig inuti.

Men för tillfället är väl inte Håkan sådär rykande het. Jag menar alltså att han inte släppt ny musik på ett tag, för utseendet är det definitivt inget fel på! Det är förstås artister som är aktuella med ditten och datten vars musik finns ute på marknaden. Därför kan jag tänka mig att förlåta Åhlen's snåla urval av artister ... I helgen får det i alla fall bli ett sista försök vid Bengans, Drottninggatan, som brukar vara välsorterade. Önska mig lycka till!

Jag har just kommit hem från biblioteket där jag sommarjobbar. Kroppen ömmar efter att i sex timmar ha gjort samma rörelser om och om igen. Hyllorna som behövde dammas av tycktes ALDRIG ta slut. Men jag har naturligtvis lånat hem en film till tröst ... Det fick bli en remake av Stolthet & Fördom, Keira Knightley har huvudrollen som den intelligenta Elizabeth Bennet. Jag har inte jättehöga förväntningar då killen som spelar Darcy ser lite träaktig ut. Men han kanske överraskar. 

Den nya kärleksfilmen som går under namnet "Förr eller senare exploderar jag", med orginaltiteln "The fault in our stars", är mycket publikfriande. Jag gick själv och såg filmen men fick strax finna mig i att de salta dropparna från mina ögon inte kunde stoppas.

Hazel Grace Lancaster är sexton år och sedan barnsben olyckligt lottad med sköldkörtelcanser. Varje ny dag skulle lika gärna kunna vara den sista och hennes liv kan därför liknas vid en balansgång. Minsta lilla ansträngning och hon åker in på sjukhus. Men Hazel är en viljestark tjej och väljer inte att förvandla sitt liv till en tragedi, speciellt inte efter att hon träffat Augustus Waters som skulle kunna få vem som helst att glömma sin sjukdom. Deras vägar korsas i en supportgrupp för unga med canser och därefter inleds en relation som varar ända in i slutet. 

Dialogen är väldigt smart skriven och jag hade ett leende på läpparna genom alla de lyckliga epidsoderna. Men som vanligt skulle inte dialogen vara någonting utan de talangfulla skådespelarna som framför den. Graze, som spelas av Shailene Woodley tycker jag extra mycket om då hon inte ser perfekt ut. Shailene är väldigt söt men just att hon inte ser ut som en Barbie gör att filmen blir mer trovärdig. 

Något som är VÄLDIGT ovanligt för en amerikansk A-produktion är att åtminstone en av huvudpersonerna är ateist och samtidigt god. Att filmen bryter mot denna regel och låter Graze vara ateist ser jag som mycket positivt. Augustus är någon slags agnostiker som hoppas på ett efterliv men någon gud tycks han i alla fall inte bedja till. Och vad är meningen med det liksom? Om gud existerar gav han dem båda canser! Varför i helvete ska man be till någon som utan anledning givit en canser? Fuck him.

Trots att filmen är sorglig och handlar om canser vänder regissören på något sätt steken och uppmanar människor, sjuka som friska, att försöka vara positiva och göra det bästa av tiden man finns på jorden. Och även om mottot "you only live once" är fånigt så stämmer det. Men detta innebär då inte, som vissa puckon tycks tro, att man ska droga ned sig i något gathörn och injicera fix. Finns det mot förmodan en himmel så kan man väl göra det där. Dö gör man åtminstone bara en gång.

Jag var på Mileys konsert den 31 maj och hon var hur bra som helst! Gigantiska uppblåsbara hundar och skinkor som upphäver tyngdlagen, vad mer kan man önska sig?! När jag kom hem hade jag knappt någon röst kvar. 

Miley, kom tillbaka till oss blågula nordbor snart! 

Jag kan inte säga hur mycket jag beundrar Lady Gaga. Hon demonstrerar nämligen mot kvinnoförtryck genom sin musik. Dels för att hon klär sig PRECIS som hon vill men dessutom för att hon sjunger PRECIS vad hon vill. I hennes nyligen släppta låt "Burqa" finns till exempel textraden "I'm not a wandering slave, I am a woman of choice" med. Och ingen knäpp prälle i Saudi-Arabien kan stoppa henne! Ja, Alicia Keys, denna tjej är on fire.

Men till råga på detta upptäckte jag att Vertigo's ledmotiv, "Prelude and Rooftop", förekommer i början på musikvideon till "Born This Way". Därför utdelar jag härmed en STOR eloge till Lady Gaga!

Här är ett videoklipp från ett uppträdande med "The Ukulele Orchestra of Great Britain" som gör en mycket fin och välarrangerad version av temat till "The good, the bad and the ugly" (1966). För övrigt är de alla jättesöta och mannen som visslar har sannerligen ett givet raggningstrick. Han behöver antagligen bara puta med läpparna lite grand för att få sprida sina gener vidare.

Skaparen till detta, i mina ögon, musikaliska mästerverk heter Ennio Morricone. Denne numera 85 år gamle man är faktiskt fortfarande produktiv och visar heller inga tecken på längtan till pension.

Efter att ha fallit på mållinjen åtskilliga gånger fick Ennio äntligen sin ytterst välförtjänta Oscar år 2007. Hoppas han får leva länge än och beundra sin vackra trofé med guldöverdrag.