Den nya kärleksfilmen som går under namnet "Förr eller senare exploderar jag", med orginaltiteln "The fault in our stars", är mycket publikfriande. Jag gick själv och såg filmen men fick strax finna mig i att de salta dropparna från mina ögon inte kunde stoppas.

Hazel Grace Lancaster är sexton år och sedan barnsben olyckligt lottad med sköldkörtelcanser. Varje ny dag skulle lika gärna kunna vara den sista och hennes liv kan därför liknas vid en balansgång. Minsta lilla ansträngning och hon åker in på sjukhus. Men Hazel är en viljestark tjej och väljer inte att förvandla sitt liv till en tragedi, speciellt inte efter att hon träffat Augustus Waters som skulle kunna få vem som helst att glömma sin sjukdom. Deras vägar korsas i en supportgrupp för unga med canser och därefter inleds en relation som varar ända in i slutet. 

Dialogen är väldigt smart skriven och jag hade ett leende på läpparna genom alla de lyckliga epidsoderna. Men som vanligt skulle inte dialogen vara någonting utan de talangfulla skådespelarna som framför den. Graze, som spelas av Shailene Woodley tycker jag extra mycket om då hon inte ser perfekt ut. Shailene är väldigt söt men just att hon inte ser ut som en Barbie gör att filmen blir mer trovärdig. 

Något som är VÄLDIGT ovanligt för en amerikansk A-produktion är att åtminstone en av huvudpersonerna är ateist och samtidigt god. Att filmen bryter mot denna regel och låter Graze vara ateist ser jag som mycket positivt. Augustus är någon slags agnostiker som hoppas på ett efterliv men någon gud tycks han i alla fall inte bedja till. Och vad är meningen med det liksom? Om gud existerar gav han dem båda canser! Varför i helvete ska man be till någon som utan anledning givit en canser? Fuck him.

Trots att filmen är sorglig och handlar om canser vänder regissören på något sätt steken och uppmanar människor, sjuka som friska, att försöka vara positiva och göra det bästa av tiden man finns på jorden. Och även om mottot "you only live once" är fånigt så stämmer det. Men detta innebär då inte, som vissa puckon tycks tro, att man ska droga ned sig i något gathörn och injicera fix. Finns det mot förmodan en himmel så kan man väl göra det där. Dö gör man åtminstone bara en gång.

Jag var på Mileys konsert den 31 maj och hon var hur bra som helst! Gigantiska uppblåsbara hundar och skinkor som upphäver tyngdlagen, vad mer kan man önska sig?! När jag kom hem hade jag knappt någon röst kvar. 

Miley, kom tillbaka till oss blågula nordbor snart!