Den nya kärleksfilmen som går under namnet "Förr eller senare exploderar jag", med orginaltiteln "The fault in our stars", är mycket publikfriande. Jag gick själv och såg filmen men fick strax finna mig i att de salta dropparna från mina ögon inte kunde stoppas.

Hazel Grace Lancaster är sexton år och sedan barnsben olyckligt lottad med sköldkörtelcanser. Varje ny dag skulle lika gärna kunna vara den sista och hennes liv kan därför liknas vid en balansgång. Minsta lilla ansträngning och hon åker in på sjukhus. Men Hazel är en viljestark tjej och väljer inte att förvandla sitt liv till en tragedi, speciellt inte efter att hon träffat Augustus Waters som skulle kunna få vem som helst att glömma sin sjukdom. Deras vägar korsas i en supportgrupp för unga med canser och därefter inleds en relation som varar ända in i slutet. 

Dialogen är väldigt smart skriven och jag hade ett leende på läpparna genom alla de lyckliga epidsoderna. Men som vanligt skulle inte dialogen vara någonting utan de talangfulla skådespelarna som framför den. Graze, som spelas av Shailene Woodley tycker jag extra mycket om då hon inte ser perfekt ut. Shailene är väldigt söt men just att hon inte ser ut som en Barbie gör att filmen blir mer trovärdig. 

Något som är VÄLDIGT ovanligt för en amerikansk A-produktion är att åtminstone en av huvudpersonerna är ateist och samtidigt god. Att filmen bryter mot denna regel och låter Graze vara ateist ser jag som mycket positivt. Augustus är någon slags agnostiker som hoppas på ett efterliv men någon gud tycks han i alla fall inte bedja till. Och vad är meningen med det liksom? Om gud existerar gav han dem båda canser! Varför i helvete ska man be till någon som utan anledning givit en canser? Fuck him.

Trots att filmen är sorglig och handlar om canser vänder regissören på något sätt steken och uppmanar människor, sjuka som friska, att försöka vara positiva och göra det bästa av tiden man finns på jorden. Och även om mottot "you only live once" är fånigt så stämmer det. Men detta innebär då inte, som vissa puckon tycks tro, att man ska droga ned sig i något gathörn och injicera fix. Finns det mot förmodan en himmel så kan man väl göra det där. Dö gör man åtminstone bara en gång.

Ur det sköna Irland skapades den inte fullt så sköne Barry, en lycksökande och skrupelbefriad äventyrare.

Stanley Kubricks "Barry Lyndon" (1975) är ett rent filmiskt mästerverk i berättande och bild men även musiken är utöver det vanliga. Till exempel får vi höra British Grenadiers och Hohenfriederbergermarsch vackert ljuda vid åsynen av slagfälten i Tyskland under Fredrik den stores sjuårskrig. Handlingen är baserad på 1800-talsförfattaren William Makepeace Thackerays pikaresk-roman "The Luck of Barry Lyndon" vilken slutar en aningen öppet eftersom boken aldrig blev avslutad.

Berättarrösten, Michael Hordern höjer filmens värde påtagligt eftersom han i sitt tonfall lyckats kombinera komik med allvarsamhet.

I filmen får man följa irländaren Barry Lyndons (Ryan O'Neal) uppgång och fall genom ett antal decennium. Barry börjar sitt liv på det kulliga och frodiga Irland där han lever ett knapert liv tillsammans med sin mor. Efter att ha gett upp sin kärlek flyr han bygden med de sista besparingarna och söker lyckan i Dublin. Den känslomässigt avtrubbade Barry kommer sedan att försörja sig på skojeri och svika alla de människor han under livets gång möter.

Stanley Kubrick var berömd för sin skicklighet som regissör. Fotografi, filmiskt berättande och uppbyggande av trovärdiga tidsmiljöer var några av hans specialiteer. Han var även formidabel gällande musikvalet till sina filmer. Idag minns vi inte minst Stanley för hans vackert tonsatta rymdodyseé år 2001 som, hör och häpna, egentligen iscensattes 1968! ;-)

Ungt par på flykt med "lånade" biblioteksböcker till högläsning.

Denna mycket charmiga independent-film från 2012 utspelar sig på pojkscoutlägret Ivanhoe sommaren 1965. Den föräldralöse Sam Shakusky är impopulär i gruppen och försvinner en dag men kanske inte så spårlöst som han själv hade hoppats på. Det visar sig att Sam brevväxlat med den svårhanterliga advokatsdottern Luzy Bishop om att fly de vuxnas tråkiga värld ut i vildmarken. Det unga kärleksparet har tänkt sig följa indianernas gamla flyttningsled Chickchaw och är väl förberedda med "lånade" böcker från biblioteket att läsa.

Regissören Wes Anderson har valt att framhäva färgen gult i filmen vilket skapar en välkommen känsla av det förgångna 1960-talet. Skådespelarna känns dessutom på riktigt och är inte pråligt uppsminkade likt reklampelare. Vi vet ju alla hur orealistiskt det är med en tjej som tycks vakna upp med samma indefekta frisyr hon somnade med.

I denna kritikersuccé medverkar omtyckta skådespelare som Bruce Willis, Bill Murray, Tilda Swinton, Harvey Keitel och Frances McDormand. Men alla förekommer i lagom dos och tar inte över filmen. Istället ligger fokus på barnen som - att döma av deras skådespelarinsatser - måste ha handplockats med pincett.

Förhoppningsvis slipper Ivanhoe drabbas av fler rymningar i framtiden. Den stackars scoutkårledaren kanske blir degraderad till latrintjänst.

Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” från 1955 är ett mästerverk som höjts till skyarna.

”Sommarnattens leende” har spelats in i svartvitt vilket får skådespelarnas ansikten att riktigt lysa likt vitt porslin mot den mörkare bakgrunden. Om man är intresserad av film från en konstnärlig vinkel kan man också njuta ändlöst av hur vackert inspelad detta alster är bildligt talat.

Advokat Fredrik Egerman (Gunnar Björnstrand) lever ett välbärgat borgerligt liv och har ett stort vackert hus att stoltsera med. Han har även en mycket ung hustru att visa upp (Ulla Jacobsson). Men omedvetet tillhör hans hjärta Desiree Armfeldt (Eva Dahlbeck), skådespelerskan som tidigare varit hans älskarinna. Vad Advokat Egerman inte vet om är dock att Desirees blodpump klappar lika mycket för honom. Därför smider hon nu planer för att vinna tillbaka sin advokat.

Dialogen är mycket välskriven och humoristisk. Det ser man prov på då Fredrik möter greve Carl Magnus Malcolm (Jarl Kulle) hos Desiree. Situationen är sådan att Fredrik har blivit tvungen att låna en nattrock efter att ha fallit omkull i en vattensamling på väg hem till Desiree.  När den rätte ägaren anländer, det vill säga greve Malcolm, uppstår en stor svartsjuka dem emellan angående rättigheterna till Desiree. De upprätthåller en artig fasad, men kommentarerna som utbyts är sylvassa.

På ett sätt är filmen feministisk eftersom den driver med manligheten. Mycket av komiken ligger i att männen aldrig kan spänna av och inse att kvinnorna tyvärr är realistiska och inte går på att talang i krocketspel skulle förlänga könsdelar ...

Denna skruvade kärlekskomedi med Ricky Gervais (The Office) och Jennifer Garner har en ganska udda handling som bygger på en idé om en värld där lögnen ännu inte är uppfunnen. Manusförfattaren Mark Bellison som spelas av Ricky ska på en date med den hänförande men svårflirtade Anna McDoogles (Jennifer).

En dag går Mark till banken för att ta ut sina pensionsbesparingar då han inte har råd med beloppet som måste betalas i hyra. Bankens datasystem har dock kraschat och vår vän kommer på den briljanta idén att ta ut mer pengar än vad han egentligen äger. Lögnen är uppfunnen!

Uppfinningen kommer väl till pass när han ska trösta sin dödssjuka mor. Storyn om en herrgård i himmeln att färdas till efter sitt liv får modern att dö med ett leende på läpparna. Men Mark inser inte att det finns andra öron inom hörhåll. Berättelsen sprider sig som en löpeld och plötsligt har religion skapats och Mark fick bli budbäraren ...

Nu när han är ekonomiskt trygg bjuder han ut Anna ännu en gång i hopp om att utseendet spelar en mindre roll. Anna gör det då klart för honom att en relation mellan dem inte är ett alternativ eftersom hans gener skulle ge deras barn små, fula potatisnäsor.

Hur ska han vinna sin kärestas hjärta?

Jag tycker mycket om film-idén och det välskrivna manuset. Något som är EXTRA-PLUS-PLUS är den kritiska inställningen till religion, trots att det är en amerikansk film. Tyvärr känner få till detta opus eftersom den aldrig hade premiär på svenska biodukar!

"When Harry met Sally" är en underbar kärleks-komedi regisserad av Rob Reiner, samt skriven av Nora Ephron. I rollistan hittar vi Meg Ryan (You've got mail) och Billy Crystal som utgör en perfekt duo, de får god hjälp av Carrie Fisher (prinsessan Leia, Star Wars) och Bruno Kirby i biroller.

De möts för första gången när Harry Burns (Billy Crystal) blir skjutsad fån Chicagos universitet till New York av Sally Albright (Meg Ryan), då en lång och meningslös diskussion om livet och döden äger rum och gör dem till ovänner.

Efter detta katastrofala första möte, fortsätter de slumpmässigt att träffas, varje gång med några års mellanrum. Det tinar så småningom upp mellan dem, vilket sakta men säkert gör att relationen utvecklas till en nära vänskap. 

Dialogen är utsökt. Under en scen går deras åsikter isär då de har ett långt upplägg om filmen Casablanca. Det handlar om huruvida Ingrid Bergman verkligen ville åka med sin man, en tjeckisk politiker, eller stanna med Humphrey Bogart.

Den stora frågan genom hela filmen är om de ska våga satsa på kärleken, och riskera vänskapen ...

Här kommer mina första film-tips i genren skräck. Jag har alltid älskat att skrämma slag i mina kompisar. Varje gång jag har haft "sova-över" (vägrar att kalla det för sleepover) hemma hos mig, har jag visat något som får dem att inte vilja ha fötterna utanför soffkanten ...

The Orphanage är en spansk succéfilm som hade fått ännu större publik om den varit amerikansk ... Regissören heter Juan Antonio Bayona, och han släppte filmen 2007.

Handlingen kretsar främst kring mamman men också hennes man och speciellt adoptivsonen Simon är viktiga. De har flyttat till moderns gamla barnhem ute i ingenstans. Familjen ska nu själva starta om barnhemmet för utvecklingsstörda, men inom kort börjar Simon prata om hans nyfunna vänner. Pappan och mamman tror att det bara är ett av hans många nya påhitt, men en dag försvinner sonen spårlöst.

The Others har turen att vara amerikansk, och är väldigt välspelad. Filmen släpptes 2001 och är författad samt regisserad av Alejandro Amenábar. Nicole Kidman har huvudrollen men det finns också andra skådespelare som Christopher Eccleston och Fionnula Flanagan.

Mamman i familjen (Nicole Kidman) bor med sina två ljuskänsliga barn, Anne och Nicolas i ett stort gammalt vackert hus. Oförklarliga saker sker och den religiösa mamman kastar alla dåliga händelser på storasystern Anne.

När hon förstår att Anne inte kan vara orsaken till allt, blir hon övertygad om att huset är hemsökt.